Egentligen är jag i själen mest poet. I hela mitt vuxna liv har jag skrivit dikter, visat upp dem för de som varit intresserade, på den skola, som just då råkat vara min arbetsplats, (Jag är idrottslärare, men nu pensionerad sedan ett år tillbaka) fått konstruktiv kritik och beröm av specialister (bl.a. språklärarna), fått publicerat ca trettio dikter i olika tidningar, mm. En del sattes upp på lärarnas egna anslagstavlor, runt om på skolorna, när det var något speciellt, som just den dikten berörde. Men när det kom till utgivning var det stopp. Förmodligen var det, i första hand, för att jag valde fel förlag, i andra hand, för att det var just lyrik.
Till slut fick jag oväntad hjälp från några avgångselever på mediaprogrammet på skolan där jag då jobbade.(Malin Olsson, Karl-Henrik Larsson och Katarina Baatz) De hade valt som projekt, att lära sig hur man gör layout till en bok, och jag blev tillfrågad, om jag ville bidraga med material. En diktbok var lätthanterlig, med sina små, korta stycken. Jag valde ut dikter, med stress, utbrändhet och positivt tänkande som tema, och la till lite om andlighet och religion. Min mamma, Rut Nilsson, som är mycket duktig på att teckna och måla, hjälpte mig med pärmens design och teckningar. Utan deras beslutsamma hjälp, hade det aldrig blivit någon bok. Detta var för nästan tio år sedan.
Jag fick en CD med hela layouten, bilder och pärmar, helt klar att tryckas upp, var som helst, där det fanns en lämplig maskin för proceduren. Det gällde bara att hitta något förlag, som ville göra det. Men då var det stopp igen. Lyrik säljer inte. Det läses inte och jag var okänd. Mamma var också lite besviken.
Så jag började, som många andra, att göra smycken i stället. Kreativiteten måste ju ut. Där hade jag framgång, medan CD:n från mitt arbete låg kvar i byrålådan. Men nu har jag tagit fram skivan på nytt, gjort slag i saken, och sett till att utgivning verkligen blir ett faktum. För egentligen är jag i själen mest poet.
Christina Glasell