Varma, ljusa nätter... Sömnen vill inte infinna sig. Det öppna fönstret släpper in både mygg och skrik och skrän från måsar och överförfriskade semesterfirare... Klockan är halv fem...Solen ska just gå upp. Jag är törstig och varm. Lakanen slingrar sig runt min kropp som våt-varmt omslag. Jag fastnar i dem när jag ska vända mig om, och ger motvilligt upp mina försök att sova. Går ut i köket... Pärlorna ligger framme sedan sent i går kväll. Jag tittar på röran, och på det halvfärdiga arbetet. Sätter mig ner på stolen...Då börjar inspirationen flöda! Idéerna får ostört ta form i det tysta köket, som snart är helt upplyst av morgonsolen. Pärlorna klissar vid de bara under-armarna, när jag stöder dem på bordet, och drösar ner på golvet utan att jag märker det. Jag skapar....
Smycket börjar ta form nu. Förstrött tittar jag på klockan. MEN OJ! ÄR DEN SÅ MYCKET! Och jag som tänkt gå och lägga mig igen...
Men örisarna blev klara. Blå, som en sommarnatts-himmel
Morgonstund har guld i mun....
SvaraRaderaDet är faktiskt sant. Ofta är det svalast då.
Förra sommarens tidiga mornar satt jag ofta
på balkongen och såg när solens första strålar
glittrade i villaträdgårdarna mitt emot.
Drack en kopp thè och lyssnade på en ljudbok eller bara njöt
Av stillheten...
VILA, det hinns med det också.... =))
Egentligen är väl just det du beskriver här att vila.
SvaraRaderaJag minns somrarna för några år sedan, innan vi fick nya storrökande grannar, som nu hindrar oss från att ens ha balkongdörren öppen...
Jag satt och skrev dikter eller löste korsord på balkongen, och bara njöt av att finnas till... den ron som det gav längtar jag efter...
Olika omständigheter hindrar numera.
Kram!