SOMMARTID

Vårtröttheten 
som ett blybälte 
runt höften
Dagsrytm och kroppsrytm kivar,
trampar varandra ständigt på tårna 
oense om vem som för


Klockan visar sommartid, 
men nattfrosten
har en annan almanacka. 
Vet alltid bäst 
och vill alltid bestämma


glömmer ljuset 
genom de nakna snåren


Men knopparna sväller redan
varma av sol
och liv

(text o bild Christina Glasell)

FÅR JAG PRESENTERA

Min mamma

som blev Årets Motorkvinna 1958. På den tiden var kvinnor och bilkörning ingenting självklart. På bilskolorna såg man misstänksamt på dem och i press och bekantskapskrets gjorde man sig lustig över fenomenet. Min mamma tog tidigt körkort. Vi köpte en liten gråblå folkvagn som familjebil och när Motormännens Riksförbund började anordna manövertävlingar för damer, prövade hon och lyckades ganska bra. Hon tyckte det var kul, och började träna på de olika momenten, Problemet var bara att hitta stora platser att vara på, med pinnar och annat material, som behövdes. Stranden, Vägförvaltningens stora parkeringsplats, en stor skolgård, där hon kände vaktmästaren, blev då och då träningsanläggningar för manöverkörning på kvällarna.

Och hon gjorde stora framsteg. Hon visste var hon hade sin Folka på cm när. Hon gjorde en snäv fickparkering på 9 sekunder och körde i zig zag baklänges mellan pinnar i raketfart. 1958 vann hon tävling efter tävling tills hon blev bäst i Sverige.... Hon blev Sveriges Motorkvinna och vann en röd folkvagn!!!!

Men då började det hända saker omkring henne.... Stora delar av släkten hatade henne för detta! Hela bekantskapskretsen pratade skit om henne! Själv blev jag mobbad i skolan utan att fatta varför... En av pappas arbetskamrater pratade inte med honom på ett helt år.... En bekant sa till henne att hon måste veta att bilkåristerna i stan pratar så mycket skit om henne att man kan gödsla en hel åker. Motormännens tävling lade också till en regel om att den som vunnit en gång inte får tävla igen. (Den regeln togs bort några år senare. Det året gick hon åter till final, och kom då fyra.... Tala om beslutsamhet och skicklighet.)

Den stora svenska avundsjukan gjorde här sitt segertåg. 

Mamma år 87 nu. Hon är pigg och stark, nästan utan krämpor. Det finns de som minns hennes seger, och då blir hon lycklig. För några år sedan var hon också i lokaltidningens mittuppslag med stora bilder.

Och hon säger numera. "Tänk, först nu kan jag glädja mig på riktigt åt allt detta. Jag hade inte en enda vän sedan detta hänt, och det lade sordin på all glädje och stolthet då."

Jag var nio år och minns allt detta så tydligt.

(Tack Grandprix63 för lånet av bilder!)

Årets Motorkvinna

1958 års riksfinal i tävlingen Årets Motorkvinna var den tredje i ordningen och den mest spännande.
Endast 13 poäng skiljde mellan segrarinnan och fjärdepristagaren.

De 2.000 åskådarna såg fru Ruth Nilsson från Snöstorp, utanför Halmstad, ta hem segern med endast fyra poäng före tvåan arkitekt Maj Andersson från Stockholm.
Trean, fröken Ulla Hägglund, var snabbast men Ruth Nilsson klarade 10 av de 19 manöverproven prickfritt och förärades, förutom äran och en blomsterkvast, en skinande ny Volkswagen.

För att urskilja en vinnare utsattes deltagarna för svåra manöverprov.

POSEIDONS ÖGA

Detta är nog mitt allra finaste smycke i mina ögon. Stenen är en "kinesisk swarovskikristall" och jag har fått den av Olga "Foxan", Sveriges absolut duktigaste pärltjej, för lite skinnbitar som jag skickade henne. Jag infattade den med peyote, för egen räkning, och använde bärnsten och gröna sötvattenspärlor till bandet runt halsen. Idé till designen hittade jag bland Misan Tejres smycken, (fast hon hade en bärnsten i mitten) Då blev det så här

VÅRKÄNNING

Nypon går säkert lika bra som äpple för vår koltrast...

Doft av vinteräpple
från fruset fågelbord
Sprids med nattliga vindar
vid koltrastens första 
Vårvinterdrill

 (Christina Glasell)

2,4KG ROSENKVARTS

Vill bara visa denna fantastiska rosenkvarts. Jag fyndade den på Emmaus secondhand. Halsbandet är ett makraméarbete från förra året med blommor som en påminnelse om att dagarna hela tiden blir längre. Och du... jag hörde koltrasten sjunga i natt!

TILL ALLA KURSKAMRATER

En nära anhörig genomgick en dimensionsförflyttning i veckan och lämnade den uttjänta overallen åt sitt öde. Kursen här var slut och annat väntade på sin tur.
Som kroppsarbetande gympalärare kan jag inte låta bli att fundera på hur fixerade vi är vid denna overall, vars utseende är så centralt i vår kultur. Vi pryder denna klädnad med speciellt utvalda textilier, som varierar år från år. Vi bär snäckor, stenar och olika metaller för att visa vem vi tror vi är. och vi försöker forma overallen på olika sätt genom metoder, som både kräver pengar och tid, för att duga i flocken och ge rätt signaler. Ve den som bara bär löst sittande något för stor mysdress!
Kursen som sådan är inte så viktig. Den sitter man av, med IG i betyg, utan vidare....(Man lever ju bara en gång...) Kurslitteraturen föraktas av många, fastän den finns i nästan hur många varianter som helst, beroende på land, språk och kultur.... Men kärlek, medkänsla och osjälviskhet är för töntigt och mesigt nuförtiden. Den som jobbar på den linjen kan visserligen komma till himlen, men hon med vassa armbågar, och trampande stilettklackar kan komma hur långt som helst.... Men då får man inte glömma att jorden är rund. Hon med stilettklackarna kommer alltid tillbaka till samma ställe.....

 Three leather bracelets with sterling silver....
for a friend on FB

VISSA MÄNNISKOR

Det finns människor och situationer som lockar fram det allra bästa hos sin omgivning och förstärker detta så att de, som berörs, växer som människor i medkänsla och kärlek. De personerna är ofta ödmjuka och tacksamma, fastän  sjukdom och andra problem tär mer än de orkar med, och prognosen enligt alla experter, pekar mot minus. Det de uträttar i livet, bara genom att finnas till och sprida sina vibrationer är stort. Mycket stort. Man får ett föredöme. (Gnäller inte hon, så ska inte jag gnälla) Ens empati och medkänsla lyfts och ens egna problem får helt andra proportioner. Jag har sett detta det sista året bland pärl-vännerna, och jag ser det då och då i andra sammanhang. 
En mycket nära vän dog i ALS för ett antal år sedan..... En annan vän, som var orienterare fick stroke.
Jag skulle vilja att sådana människor fick veta hur mycket de betyder för andra och hur de på detta vis förminskar andra människors problem, just för att man ser på dessa i ett helt annat ljus, från ett annat håll.