En nära anhörig genomgick en dimensionsförflyttning i veckan och lämnade den uttjänta overallen åt sitt öde. Kursen här var slut och annat väntade på sin tur.
Som kroppsarbetande gympalärare kan jag inte låta bli att fundera på hur fixerade vi är vid denna overall, vars utseende är så centralt i vår kultur. Vi pryder denna klädnad med speciellt utvalda textilier, som varierar år från år. Vi bär snäckor, stenar och olika metaller för att visa vem vi tror vi är. och vi försöker forma overallen på olika sätt genom metoder, som både kräver pengar och tid, för att duga i flocken och ge rätt signaler. Ve den som bara bär löst sittande något för stor mysdress!
Kursen som sådan är inte så viktig. Den sitter man av, med IG i betyg, utan vidare....(Man lever ju bara en gång...) Kurslitteraturen föraktas av många, fastän den finns i nästan hur många varianter som helst, beroende på land, språk och kultur.... Men kärlek, medkänsla och osjälviskhet är för töntigt och mesigt nuförtiden. Den som jobbar på den linjen kan visserligen komma till himlen, men hon med vassa armbågar, och trampande stilettklackar kan komma hur långt som helst.... Men då får man inte glömma att jorden är rund. Hon med stilettklackarna kommer alltid tillbaka till samma ställe.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar