SANDSKRIFT I HP

Jag sov, när telefonen ringde. Nyvaken svarade jag lite virrig och helt inställd på att det var mamma som ville något. Men det var en av HALLANDSPOSTENS bästa journalister. Han ville träffa mig och prata om SANDSKRIFT. Jag blev ännu mer omtumlad, men vi bestämde en tid dagen därpå i bibliotekets café. 
Så nervös jag var inför samtalet! Jag har lätt att prata med elever, särskilt i grupp, men i bland kan det helt knyta sig, och då får jag nästan helt tunghäfta. Särskilt när det är vuxna allvetare med i sammanhanget. Då vill jag ha det jag ska säga på papper, så jag inte stakar mig, och så att jag inte pratar på för mycket och för personligt. För när jag är nervös, så går munnen... och sedan ångrar jag ibland vad jag sagt. Och nu gällde det något, som för mig var så oerhört viktigt. Något jag hoppats på så länge. En presentation av min bok i tidningen, som inte fick bli fel. Som inte fick bli flummig på något vis.
Vi satt och pratade i minst en timme över en kopp te. Inte om dikterna, utan om mig och hur jag tänker. Och hur boken blev till. Det kunde bli hur flummigt som helst, om vi t.ex. fördjupat oss i andlighet och religion. 

Det blev en fem-poängare! Och jag är så otroligt glad och tacksam!
Reportagets tyngdpunkt lades på utbrändhet. På min egen och på mitt sätt, att genom personalfriskvård, försöka hjälpa andra. Ingen bitterhet mot någon eller något, mer än möjligtvis mot tidens anda.
 
Några små felaktigheter kom med, som att jag nu är bra från utbrändheten... Jag missförstod lite t.ex, när han frågade om hur jag mår nu... men jag ville heller inte ropa ut, hur trött ja är, i HP. 

Fast bilden var inte bra... Men om det bryr jag mig knappast.

Så oerhört mycket tack Pär Kågström! 
och fotograf Jari Välitalo