söndag 8 december 2013

SANDSKRIFT I HP



Jag sov, när telefonen ringde. Nyvaken svarade jag lite virrig och helt inställd på att det var mamma som ville något. Men det var en av HALLANDSPOSTENS bästa journalister. Han ville träffa mig och prata om SANDSKRIFT. Jag blev ännu mer omtumlad, men vi bestämde en tid dagen därpå i bibliotekets café. 
Så nervös jag var inför samtalet! Jag har lätt att prata med elever, särskilt i grupp, men i bland kan det helt knyta sig, och då får jag nästan helt tunghäfta. Särskilt när det är vuxna allvetare med i sammanhanget. Då vill jag ha det jag ska säga på papper, så jag inte stakar mig, och så att jag inte pratar på för mycket och för personligt. För när jag är nervös, så går munnen... och sedan ångrar jag ibland vad jag sagt. Och nu gällde det något, som för mig var så oerhört viktigt. Något jag hoppats på så länge. En presentation av min bok i tidningen, som inte fick bli fel. Som inte fick bli flummig på något vis.
Vi satt och pratade i minst en timme över en kopp te. Inte om dikterna, utan om mig och hur jag tänker. Och hur boken blev till. Det kunde bli hur flummigt som helst, om vi t.ex. fördjupat oss i andlighet och religion. 

Det blev en fem-poängare! Och jag är så otroligt glad och tacksam!
Reportagets tyngdpunkt lades på utbrändhet. På min egen och på mitt sätt, att genom personalfriskvård, försöka hjälpa andra. Ingen bitterhet mot någon eller något, mer än möjligtvis mot tidens anda.
 
Några små felaktigheter kom med, som att jag nu är bra från utbrändheten... Jag missförstod lite t.ex, när han frågade om hur jag mår nu... men jag ville heller inte ropa ut, hur trött ja är, i HP. 

Fast bilden var inte bra... Men om det bryr jag mig knappast.

Så oerhört mycket tack Pär Kågström! 
och fotograf Jari Välitalo








SKÖTSEL AV SMYCKEN

Egentligen vill man tro att metall och stenar är oömma, och håller färg, glans och lyster för "vardagsslitage". Men några saker kan vara bra att veta:


Oäkta smycken består av metallegering (blandad metall) och då finns ofta bl. a. koppar med i bilden. Särskilt i fuktig, varm och salt miljö (svett... bad... varma, fuktiga lakan, luften i ett badrum) vandrar kopparjonerna lätt till de andra metallerna, så att röd missfärgning uppstår. Det kallas på fackspråk för galvanism, och till vardags för rost eller oxidering. Det sker snabbast när en katalysator tillsätts. I detta fall salt.

Guld är en ädel metall, och stabil, men silver blir svart med tiden.

Äkta pärlor och vissa stenar, som turkoser, bärnsten, malakit är känsliga för parafym, hårspray och andra kemekalier. Det är också bra att veta.

DÄRFÖR:

Smycken i badrummet oxiderar lätt.

Smycken i fuktig sängvärme likaså.

Parfym och hårspray innehåller kemikalier, som kan förändra metall och vissa känsliga stenar. (Bärnsten, turkos, äkta pärlor)

Solen kan också förändra bärnsten och turkos.

Blus eller tröja mellan smycke och hud är ett bra sätt att hålla smycket fint länge.

TARA

TARA
Makraméhalsband i svart tigergarn med äkta silverdetaljer, turkoser, bärnsten och korall. (Sålt)

MICROMACRAMÈ

Micromacrame kallas den teknik jag använder till mina finaste knutna halsband och armband. Materialet jag använder är, för det mesta, vaxad bomullstråd, eller tråd av lin. Men helst vill jag knyta med syntettråd som är så pass tunt, att det t.o.m. går att trä på sötvattenspärlor och stenar med lite mindre hål i, där det passar.

Knyttekniken är mycket gammal och kan återfinnas både bland indianer och i gamla Kina. Sjömännen använde också dessa knutar till både flaskdekorationer (skydd) och annat i sin vardag.

Mönstervariationen och knutarna har jag, personligen, hittat i gamla böcker från 60-70-talet, då denna tekniken hade en trend-period. Man gjorde både gardiner, vepor, väskor, skärp och visa plagg i makramé, på den tiden, men använde då ett helt annat garn än det som finns i mina smycken.

Nu har makramé blivit trend igen. Men nu är det, i första hand, smycken som gäller, med finare knutar och med pärlor och stenar, som inslag.

AUM

AUM
Svart makraméhalsband med äkta stor silverpärla med AUM-tecken två lila agater, m.m. (1259:-)
BRINN-STEN

Förstenad kåda
fylld av forntidens mystik

Strandar
med havets dyning

Brinner
i sanden
som på sin jättefuras bark
i samma sol
som i förgånget Eden

(dikt av Christina Glasell)
Vet du om att bärnsten är så lätt att den flyter i saltvatten? I södra Sveriges kan man göra fynd från Skånes östkust till upp utmed Hallandskusten. Det är den fina Baltiska bärnstenen man hittar då.

På halländska kallas bärnsten för RAV

COILAT JADEHÄNGE

COILAT JADEHÄNGE

FABLE (Dikt som i tävlingen VINTERSAGA illustrerade halsbandet nedan)

She was a lady, bent with age,
so shy, not fond of talking.
Her hair was grey, just like her clothes
but her footsteps were silver, when she was walking.

The touch of her feet glistered pale
of something with magical power.
They looked like stars of the Milky Way
seen in the twilight hour

No one could understand this kind of glow.
Wise man said: "We know nothing that is shining so."
But the purple roses at her gate
(You will them always remember)
ignored the winter and the snow,
blossoming in dark December.

Everywhere else the isy cold
froce every leaf and flower
but around her little gardengate
was summerwind with mighty power.

(by Christina Glasell)