Detta hänge gjorde jag som tävlingsbidrag i forumet iFokus. Det skulle vara ett smycke som anknöt till jordens undergång, vilket också var temat på tävlingen. Jag kom i gång sent med det, så det blev inte helt som jag hade tänkt. Det var svårt att få till balans. Formen blev lite svår att hantera, så jag fick trixa med bandets upphängning, för att det inte skulle se konstigt smalt ut på den övre delen.
Sedan kom fotoproblemet. Produktfoto på fri hand, med dagsljus som ljuskälla, när det är midvinterdimma ute och himlen är grå som en smutsig disktrasa.
Då blev det så här, med armbågen som stöd mot köksfönstret. Andas in... Håll andan... Krama...(mot avtrycksknappen) Jag tog många bilder med både mörk och ljus bakgrund. Här är de
bästa.
Hur det gick? Nej, jag fick inget pris alls. Ettan var en fullträff. Tvåan var en pärla. Fler pris delades inte ut.
 |
| Och det hände sig vid den tiden, att från Kejsar Augustus utick ett påbud, att hela världen skulle skattskrivas...Och den hölls när Kvirinius var landshövding över Syrien. Då färdades var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. Så gjorde ock Josef, och eftersom han var av Davids hus for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, för att låta skattskriva sig, jämte Maria, sin trolovade, som var havande. Medan de voro där hände det sig att tiden var inne, då hon skulle föda..... (LUK. 2:1-6) |
 |
| En liten Hummelfiggur på en vit sten i foliedammen. |
 |
| Mörklila sammet med klisterstjärnor som himmel, tejpad fast i övre hyllan. |
När jag var liten älskade jag julen... Julklappar, lov, julsånger, lekar, godis... Det låg förväntan i luften när läraren hade byggt julkrubba på katedern och vi tände levande ljus på våra bänkar varje morgon när skoldagen började. Jag var med mamma och pappa i skogen och letade ris och julgran, och mamma pyntade hela källaren grön med lummer och lingonris och levande ljus överallt. I bland var jag lucia. Det älskade jag. Min luciakrona använde jag sedan som stor ljusstake i mitt rum, klädd med lingonris eller glitter.
Men vi hade aldrig, till min stora sorg, någon egen julkrubba. Den i kyrkan och den på skolans kateder, stod jag ofta och beundrade länge. Det var lite grand som tittskåp, fast i något större format... Som dockskåp, kanske. (Det hade jag inte heller.)
När jag blev "vuxen" blev jularna murar av stress att ta sig över. Jobbet krävde ju sitt, och städning och matlagning har liksom aldrig varit min grej. Att dessutom pynta jul och handla julklappar blev på tok för mycket.
Men jag har, i vuxen ålder, skaffat mig en alldeles egen julkrubba med handmålade Jenny Nyströms figurer,
som jag ställt upp i bokhyllan. Där har jag gjort ett litet landskap med hjälp av tyger, stenar, plastväxter och annat, som jag lätt kan packa ner till nästa år. För mig är den viktigare än både julgran och skinka.
Det blev ett grönt halsband upptill armbandet. Ett halsband där den svarta onyxen också framhävdes fint av de vårgröna färgerna och av ametisterna vid sidorna. Bandet är gjort i tekniken spiral rope i de färger, som finns i hänget...Pris 1800:-
 |
| Svart onyx, japanska seedbeads och tjeckiska firepollished (1795:-) |
Stenarna
i gärdsgården
formade
av frost och tjäle
har lämnats helt
åt lav och mossa
De skimrar trolskt
i kvällens ljus
bland ormbunkar
i gläntan
Som ett jättesmycke
av ädla stenar
mitt i skogen
bland granarna
(
Text, smycke och foto av Christina Glasell)
Nyfallna löv
i röda och gula toner
skyddar mjukt
mot frostens andedräkt
Täcket av kristaller
förvandlar världen
fryser, försilvrar
som spets och volanger.
Nu bäddas för vinter
och vila.
Jag håller just på med att sortera smyckena på bloggsidan, så att allt ska vara dagsaktuellt som möjligt
Horus avbildas alltid med falkhuvud. Förmodligen hade han ögon som en falk, och såg allt som hände i omgivningen, när han svingade sitt sinne och medvetande högre och högre upp över jorden. Att bära horusögat som amulett ger beskydd, tur och lycka, enligt egyptisk tradition.
Horus var son till Isis och Osiris. Osiris var en god konung i Egypten, men Seth, hans bror, ville ha makten och tronen och mördade Osiris, genom att lura ner honom i en kista, som han direkt spikade igen och sedan kastade i Nilen. Isis, magins mästarinna, följde sin makes kista med Horus, som då var spädbarn, på armen, till Nilens delta, där kistan flöt i land i en by och direkt omslöts av ett snabbt växande träd. Där bosatte sig Isis, dels för att få vara nära sin man, dels för att gömma undan och uppfostra Horus, tills han var stor nog att kunna utmana Seth om tronen och kungamakten.
Så växte Horus upp, utmanade Seth och vann genom sin list och med de högsta gudarnas hjälp, tronen, som han ju egentligen var arvtagare till, efter Osiris.
Halsbandet växte fram runt en glascabb, med form av ett öga, som jag fick av Annicka Cederberg. Jag la också till en silvertår, som återkommer som hänge lite längre ner mitt fram.
SKÖTSEL AV SMYCKEN
Egentligen vill man tro att metall och stenar är oömma, och håller färg, glans och lyster för "vardagsslitage". Men några saker kan vara bra att veta:
Oäkta smycken består av metallegering (blandad metall) och då finns ofta bl. a. koppar med i bilden. Särskilt i fuktig, varm och salt miljö (svett... bad... varma, fuktiga lakan, luften i ett badrum) vandrar kopparjonerna lätt till de andra metallerna, så att röd missfärgning uppstår. Det kallas på fackspråk för galvanism, och till vardags för rost eller oxidering. Det sker snabbast när en katalysator tillsätts. I detta fall salt.
Guld är en ädel metall, och stabil, men silver blir svart med tiden.
Äkta pärlor och vissa stenar, som turkoser, bärnsten, malakit är känsliga för parafym, hårspray och andra kemekalier. Det är också bra att veta.
DÄRFÖR:
Smycken i badrummet oxiderar lätt.
Smycken i fuktig sängvärme likaså.
Parfym och hårspray innehåller kemikalier, som kan förändra metall och vissa känsliga stenar. (Bärnsten, turkos, äkta pärlor)
Solen kan också förändra bärnsten och turkos.
Blus eller tröja mellan smycke och hud är ett bra sätt att hålla smycket fint länge.
MICROMACRAMÈ
Micromacrame kallas den teknik jag använder till mina finaste knutna halsband och armband. Materialet jag använder är, för det mesta, vaxad bomullstråd, eller tråd av lin. Men helst vill jag knyta med syntettråd som är så pass tunt, att det t.o.m. går att trä på sötvattenspärlor och stenar med lite mindre hål i, där det passar.
Knyttekniken är mycket gammal och kan återfinnas både bland indianer och i gamla Kina. Sjömännen använde också dessa knutar till både flaskdekorationer (skydd) och annat i sin vardag.
Mönstervariationen och knutarna har jag, personligen, hittat i gamla böcker från 60-70-talet, då denna tekniken hade en trend-period. Man gjorde både gardiner, vepor, väskor, skärp och visa plagg i makramé, på den tiden, men använde då ett helt annat garn än det som finns i mina smycken.
Nu har makramé blivit trend igen. Men nu är det, i första hand, smycken som gäller, med finare knutar och med pärlor och stenar, som inslag.
BRINN-STEN
Förstenad kåda
fylld av forntidens mystik
Strandar
med havets dyning
Brinner
i sanden
som på sin jättefuras bark
i samma sol
som i förgånget Eden
(dikt av Christina Glasell)
Vet du om att bärnsten är så lätt att den flyter i saltvatten? I södra Sveriges kan man göra fynd från Skånes östkust till upp utmed Hallandskusten. Det är den fina Baltiska bärnstenen man hittar då.
På halländska kallas bärnsten för RAV
FABLE (Dikt som i tävlingen VINTERSAGA illustrerade halsbandet nedan)
She was a lady, bent with age,
so shy, not fond of talking.
Her hair was grey, just like her clothes
but her footsteps were silver, when she was walking.
The touch of her feet glistered pale
of something with magical power.
They looked like stars of the Milky Way
seen in the twilight hour
No one could understand this kind of glow.
Wise man said: "We know nothing that is shining so."
But the purple roses at her gate
(You will them always remember)
ignored the winter and the snow,
blossoming in dark December.
Everywhere else the isy cold
froce every leaf and flower
but around her little gardengate
was summerwind with mighty power.
(by Christina Glasell)
