söndag 25 mars 2012

FÅR JAG PRESENTERA

Min mamma

som blev Årets Motorkvinna 1958. På den tiden var kvinnor och bilkörning ingenting självklart. På bilskolorna såg man misstänksamt på dem och i press och bekantskapskrets gjorde man sig lustig över fenomenet. Min mamma tog tidigt körkort. Vi köpte en liten gråblå folkvagn som familjebil och när Motormännens Riksförbund började anordna manövertävlingar för damer, prövade hon och lyckades ganska bra. Hon tyckte det var kul, och började träna på de olika momenten, Problemet var bara att hitta stora platser att vara på, med pinnar och annat material, som behövdes. Stranden, Vägförvaltningens stora parkeringsplats, en stor skolgård, där hon kände vaktmästaren, blev då och då träningsanläggningar för manöverkörning på kvällarna.
Och hon gjorde stora framsteg. Hon visste var hon hade sin Folka på cm när. Hon gjorde en snäv fickparkering på 9 sekunder och körde i zig zag baklänges mellan pinnar i raketfart. 1958 vann hon tävling efter tävling tills hon blev bäst i Sverige.... Hon blev Sveriges Motorkvinna och vann en röd folkvagn!!!!
Men då började det hända saker omkring henne.... Stora delar av släkten hatade henne för detta! Hela bekantskapskretsen pratade skit om henne! Själv blev jag mobbad i skolan utan att fatta varför... En av pappas arbetskamrater pratade inte med honom på ett helt år.... En bekant sa till henne att hon måste veta att bilkåristerna i stan pratar så mycket skit om henne att man kan gödsla en hel åker. Motormännens tävling lade också till en regel om att den som vunnit en gång inte får tävla igen. (Den regeln togs bort några år senare. Det året gick hon åter till final, och kom då fyra.... Tala om beslutsamhet och skicklighet.)
Den stora svenska avundsjukan gjorde här sitt segertåg. 
Mamma år 87 nu. Hon är pigg och stark, nästan utan krämpor. Det finns de som minns hennes seger, och då blir hon lycklig. För några år sedan var hon också i lokaltidningens mittuppslag med stora bilder.
Och hon säger numera. "Tänk, först nu kan jag glädja mig på riktigt åt allt detta. Jag hade inte en enda vän sedan detta hänt, och det lade sordin på all glädje och stolthet då."
Jag var nio år och minns allt detta så tydligt.

(Tack Grandprix63 för lånet av bilder!)

Årets Motorkvinna

1958 års riksfinal i tävlingen Årets Motorkvinna var den tredje i ordningen och den mest spännande.
Endast 13 poäng skiljde mellan segrarinnan och fjärdepristagaren.

De 2.000 åskådarna såg fru Ruth Nilsson från Snöstorp, utanför Halmstad, ta hem segern med endast fyra poäng före tvåan arkitekt Maj Andersson från Stockholm.
Trean, fröken Ulla Hägglund, var snabbast men Ruth Nilsson klarade 10 av de 19 manöverproven prickfritt och förärades, förutom äran och en blomsterkvast, en skinande ny Volkswagen.


För att urskilja en vinnare utsattes deltagarna för svåra manöverprov.

3 kommentarer:

  1. Så duktig din mamma är. Så tråkigt att den stora svenska avundsjukan skulle lägga sordin på glädjen för er alla.
    Folkvagnen var en härlig bil. Då var trafiken inte så tät. Ungarna älskade när jag sladdade runt med vår på hala ställen.

    SvaraRadera
  2. Underbart att Din Mamma hade den mentala styrkan.
    Bara det är värt all beundran. Vi är många som gläds med Din Mamma.

    SvaraRadera

SKÖTSEL AV SMYCKEN

Egentligen vill man tro att metall och stenar är oömma, och håller färg, glans och lyster för "vardagsslitage". Men några saker kan vara bra att veta:


Oäkta smycken består av metallegering (blandad metall) och då finns ofta bl. a. koppar med i bilden. Särskilt i fuktig, varm och salt miljö (svett... bad... varma, fuktiga lakan, luften i ett badrum) vandrar kopparjonerna lätt till de andra metallerna, så att röd missfärgning uppstår. Det kallas på fackspråk för galvanism, och till vardags för rost eller oxidering. Det sker snabbast när en katalysator tillsätts. I detta fall salt.

Guld är en ädel metall, och stabil, men silver blir svart med tiden.

Äkta pärlor och vissa stenar, som turkoser, bärnsten, malakit är känsliga för parafym, hårspray och andra kemekalier. Det är också bra att veta.

DÄRFÖR:

Smycken i badrummet oxiderar lätt.

Smycken i fuktig sängvärme likaså.

Parfym och hårspray innehåller kemikalier, som kan förändra metall och vissa känsliga stenar. (Bärnsten, turkos, äkta pärlor)

Solen kan också förändra bärnsten och turkos.

Blus eller tröja mellan smycke och hud är ett bra sätt att hålla smycket fint länge.

TARA

TARA
Makraméhalsband i svart tigergarn med äkta silverdetaljer, turkoser, bärnsten och korall. (Sålt)

MICROMACRAMÈ

Micromacrame kallas den teknik jag använder till mina finaste knutna halsband och armband. Materialet jag använder är, för det mesta, vaxad bomullstråd, eller tråd av lin. Men helst vill jag knyta med syntettråd som är så pass tunt, att det t.o.m. går att trä på sötvattenspärlor och stenar med lite mindre hål i, där det passar.

Knyttekniken är mycket gammal och kan återfinnas både bland indianer och i gamla Kina. Sjömännen använde också dessa knutar till både flaskdekorationer (skydd) och annat i sin vardag.

Mönstervariationen och knutarna har jag, personligen, hittat i gamla böcker från 60-70-talet, då denna tekniken hade en trend-period. Man gjorde både gardiner, vepor, väskor, skärp och visa plagg i makramé, på den tiden, men använde då ett helt annat garn än det som finns i mina smycken.

Nu har makramé blivit trend igen. Men nu är det, i första hand, smycken som gäller, med finare knutar och med pärlor och stenar, som inslag.

AUM

AUM
Svart makraméhalsband med äkta stor silverpärla med AUM-tecken två lila agater, m.m. (1259:-)
BRINN-STEN

Förstenad kåda
fylld av forntidens mystik

Strandar
med havets dyning

Brinner
i sanden
som på sin jättefuras bark
i samma sol
som i förgånget Eden

(dikt av Christina Glasell)
Vet du om att bärnsten är så lätt att den flyter i saltvatten? I södra Sveriges kan man göra fynd från Skånes östkust till upp utmed Hallandskusten. Det är den fina Baltiska bärnstenen man hittar då.

På halländska kallas bärnsten för RAV

COILAT JADEHÄNGE

COILAT JADEHÄNGE

FABLE (Dikt som i tävlingen VINTERSAGA illustrerade halsbandet nedan)

She was a lady, bent with age,
so shy, not fond of talking.
Her hair was grey, just like her clothes
but her footsteps were silver, when she was walking.

The touch of her feet glistered pale
of something with magical power.
They looked like stars of the Milky Way
seen in the twilight hour

No one could understand this kind of glow.
Wise man said: "We know nothing that is shining so."
But the purple roses at her gate
(You will them always remember)
ignored the winter and the snow,
blossoming in dark December.

Everywhere else the isy cold
froce every leaf and flower
but around her little gardengate
was summerwind with mighty power.

(by Christina Glasell)